Guilty pleasures m.m.

Jag tvivlar på att det finns någon som fortfarande läser här, men om ni skulle göra det så hittar ni mig i fortsättningen här.

Jag behövar lätta på mitt hjärta lite.

Det blir inte så mycket bloggande. Häromdagen funderade jag lite kring detta, och vad det beror på. En brist på motivation, naturligtvis, men varför ingen motivation?

Jag har alltid varit en tänkare, eller grubblare snarare. Mer grubblare än görare. Det här med att göra saker har aldrig varit min grej. Mitt eget psyke, och att utforska andras, har varit intressant nog. (I kombination med kulturkonsumtion.)

Men så insåg jag en dag att det inte gjorde mig lycklig. Jag kände mig ensam. Det var trevligt att kunna fly till böckernas och filmernas värld, men jag hade inte mycket av substans i mitt liv. Så jag provade på att "leva". Umgicks med folk. Träffade nytt folk, spenderade tid med gamla vänner. Jag avskydde det, och kände mig mer ensam än någonsin. Varje gång jag träffade mina vänner ville jag spy i deras ansikten. Avskydde varenda ord som kom ut ur munnen. "Om inte du håller käften snart, så måste jag döda en av oss."

Vänner som jag älskade! Jag hade tagit en kula för dem, men ju mer jag umgicks med dem, desto mer frustrerad blev jag.

Vad tar man sig till? Jag tycker om mig själv. Jag trivs i mitt skinn. Har lite komplex här och där, men inget värt att få långvarig ångest över. Men livet i sig ger mig inte så jävla mycket, upplever jag.

Läste The Bell Jar av Sylvia Plath för ett tag sedan. Det är inte roligt att läsa en sådan bok och känna igen sig i varenda ord man läser. Lite wake up call på ett sätt. Hallå, jag mår inte bra. Bästa stunden på dagen? Den där sekunden precis när jag vaknar och inte har hunnit inse att jag har ångest. Då är jag lycklig. Någon borde skriva en låt om den stunden.

Är det så hemskt att hellre vilja spendera tid med låtsas-vänner i fantasivärldar när det inte finns någonting i verkligheten som lockar? Det kanske är just fantasivärldarna som har skruvat till mig så mycket att jag har illusioner om vad kärlek och vänskap egentligen är. Men jag tror inte det. Det är klart att jag vet att kärlek inte är som i filmerna, men det hade ju varit trevligt om det hade varit något. För just nu känner jag ingenting.

Troligtvis är det så enkelt att jag har svårt för att skriva p.g.a. att jag helt enkelt inte tycker om livet. Just nu. Vad är det nu folk brukar säga? En dag i taget. Ett steg i taget. Ett andetag... i taget.

Jag överväger om jag ens ska publicera det här. Bara att ha skrivit det känns som en stor lättnad. Men jag tror det är bäst att publicera det. Att se tillbaka på ens egen misär i framtiden är troligtvis lärorikt.

Igår kväll rensade jag mitt iTunes-bibliotek. Från lite mindre än 5000 låtar ner till under 4000 låtar.

Idag har jag ångest över detta. Det jag tog bort var främst låtar jag inte tycker om, skivintron, interluder och liknande. Även en del live-versioner samt covers jag samlat på mig genom åren, samt låtar från album jag har men aldrig lyssnat på tillräckligt många gånger för att alla enstaka låtar ska ha gjort ett intryck på mig.

Det kändes helt rätt just då, men idag vet jag verkligen inte. Jag har kvar de flesta på CD, och de övriga finns på Spotify eller kvar i min iPod ett tag till. Så varför känns det så hemskt? Jag blir ju bara irriterad varje gång jag har mitt bibliotek på Shuffle och det dyker upp en jullåt när vårsolen börjar pressa på.

Samlargenerna trycker på. Nu är det dessutom bara MP3-filer vi snackar om; hur blir det dagen då det är dags att uppgradera från DVD är det nya VHS och uppgradering till Blu-Ray gäller? Panik. Kaos.

Nu är det dags att trycka på "Töm papperskorgen". Kalla det personlig utveckling, om du vill. Kanske handlar det bara om att släppa taget.

Vi gick igenom en artikel om människans överkonsumtion i samhället i engelskan häromdagen. För att sammanfatta, så skrevs det helt enkelt att människan har blivit prylgalen och att det kommer bli vår död år 2025.

Jag: "Men om man inte har några prylar, hur ska man då kunna veta något om en person när man kommer hem till dem?"

Generation "jag är det jag har".

Jag är lycklig! Det är såhär popmusik ska låta 2010, och gärna resten av 10-talet:



Kanske inte resten av 10-talet för det vore lite jobbigt i längden. Men om jag fick välja får det i alla fall gärna bli en fin vårballad för alla kärlekar där ute. Hurts heter gruppen, låten heter "Blood, Tears & Sweat" (vilken titel!) och de släpper förhoppningsvis snart en skiva.

Nej, planet kraschade inte. Jag blev inte glömd nere på Malta. Det råkade bara komma massa annat i vägen när jag väl kom hem. Som ett projektarbete, som jag visserligen fortfarande knappt har kommit igång med, men det känns ändå helt okej.

Vi skippar sammanfattningen av 2009, tycker jag. Vad är poängen med att sammanfatta ett år som man bara vill lägga bakom sig?

Imorgon åker jag till Malta i två veckor. Jag är uppspelt, skiträdd, nervös och oerhört förhoppningsfull.

Hej då, kalla Sverige. Vi ses snart igen!

Kära Alicia Keys.

Du vet inte hur mycket jag tycker om din låt "No One", men det är jättemycket. Så mycket att den förmodligen kommer att hamna topp 10 när jag samlar ihop 00-talets hundra bästa låtar. Det är en fantastisk kärleksförklaring på alla sätt och vis, och den tar mig tillbaka till en väldigt speciell tid i mitt liv som involverar första "riktiga" kärleken (vad nu än det är).

Därför gör det mig väldigt besviken när din nya singel är något av en kopia av just "No One", fast med en text som hade kunnat skrivits av en mellanstadie-elev. Rader som "I don't want no pie/If I have to cry" är inte okej från dig. Jag förstår. Det är svårt att äta när man är kär. Men det gör det inte okej att rimma "pie" med "cry". Det gör inte okej på något plan.

Fast jag antar att det är bättre än att du gör som din kollega/konkurrent Mariah Carey och spelar in våldtäktscovers som "I Want To Know What Love Is".

Idol 2009 är lite som alla andra säsonger. "Vi har så starkt startfält!", "Vi letar efter en unik röst.", och så står de där med några som aspirerar till artisteri (Mariette! Heja!), men mest pojkbandsfjantar och gaphalsar.

Då är det så tacksamt att MySpace finns, så att man kan lyssna på musik även från dem som har åkt ut. I bring you Joy Himmelmark.

"Kärlekens Namn" kan vara sådär en av 00-talets finaste svenska ballader, i klass med Anna Järvinens "Kom Hem" och "Det Här Är Vad Dom Säger" av Säkert!. Skivkontrakt, tack!

Jag tror jag slutar att fylla år nu. Det känns som att det är läge för det.

Melanie Safka förstår.

Melanie Safka, eller bara Melanie som hon kallas, är en artist som era föräldrar kanske har hört talats om. Ni har förmodligen inte själva gjort det, då andra artister som Joan Baez, Joni Mitchell och Laura Nyro är mer kommersiellt framgångsrika inom genren folkpop. Kanske har ni det, och då är det jättebra (jag hoppas bara att det inte endast är för att Amanda Jenssen sjöng en av hennes låtar på Idol).

För att Melanie, hon förstår. Jag läser för första gången i mitt liv filosofi, och vi pratar även väldigt mycket om meningen med livet i såväl religion som psykologi. Mitt liv har till stor del bestått av böcker och musik, så jag bestämde mig för att utforska mina böcker och min musik, för att kolla om det fanns någon ledtråd med vad som var meningen med livet där. Förutom siffran 42, så gav litteraturen inte mycket. Men så gick jag igenom min skivsamling och mitt iTunes-bibliotek. Mycket melankoli. Mycket sorg. Mycket frihet. Visserligen alla viktiga delar av mitt liv, men är det verkligen meningen med det?

Så stöter jag på Melanie. Och även om jag inte själv riktigt förstår meningen med livet, så känns det som att jag får kika in i vardagsrummet hos en som gör det, när jag lyssnar på henne. Det handlar om något högre än kärlek, något som inte går att definiera med hjälp av mitt ordförråd.

Klippte mig själv idag. Visserligen inte första gången, dels snaggade jag mig själv (men det gills inte) och dels har jag tagit några enstaka centimeter förr (men det gills inte heller).

Det här var första gången jag faktiskt gick vild med sax och rakapparat. Flera gånger under processen kände jag hur fel det blev, och då ville jag bryta ihop och vrida tillbaka tiden. Och visst, resultatet är inte optimalt. Råkade slinta lite med rakapparaten, så jag har två kala fläckar i nacken, men det känns ändå helt okej. Förhoppningsvis är jag en mästare på att klippa mig själv så småningom, och då kommer det kännas mycket skönt att slippa betala 2000kr på att klippa sig varje år.

Desto värre är att jag har nageltrång i mitt fuck you-finger (Vad heter det egentligen? Har glömt.). Det gör ont, väldigt ont. Har försökt klippa upp huden och klämma ut var, men det går inte. Det känns ungefär dubbelt så tungt (viktmässigt) som de andra fingrarna, och bara att skriva på datorn gör ont. Jag borde kanske sluta att leka så mycket hemdoktor.

A Home at the End of the World. Filmen var en av de absolut bästa jag någonsin har sett, och boken håller samma klass hittills.

Varje generation har sitt kärlekspar. Renässansen hade Romeo och Julia, romantiken hade Heathcliff och Catherine, 70-talet hade Danny och Sandy, vi har Homer och Marge.

Notera benämningen kärlekspar. A Home at the End of the World utmanar alla av samhällets tankar av hur ett lyckligt förhållande ser ut, och vad som definierar en god familj samt uppfostran. Bobby och Jonathan blir kära i varandra, för att sedan upptäcka en gemensam själsfrände i Clare. Det handlar inte om polygami på det sättet som vi läser om den i söndagsbilagor, där det nästan vinklas som något i stil med swinging. Det handlar om kärlek mellan tre personer. Förmodligen verkar det inte ordinärt på något sätt, men det är just så som det framgår i berättelsen. Som den mest naturliga saken i världen.

Jag hoppas att Bobby, Jonathan och Clare någon dag klassas som ett av kulturens mest ikoniska kärleksförhållanden. För att de bevisar mer än några andra hur kärleken övervinner allt.

Friluftsdag idag = inte kul. Inställd friluftsdag idag = mycket kul.

En joggingrunda senare tillbringade jag förmiddagen med att beskåda How I Met Your Mother och dricka O'boy. Mysigt, men inte så äckligt mysigt att jag skäms för att berätta om det. ("Åååhh när jag kommer hem ska jag lägga en filt över mig och dricka te trots att jag hatar te och sätta på någon romantisk komedi medan höstlöven faller och regnet blåser mot rutorna! Ååååh så myyyys!" Visserligen är det rätt skönt att göra så, men det låter bara jobbigt när folk berättar om det.)

Uppenbarligen går svininfluensan på skolan. Underhållande, och skrämmande, att se hur alla stirrar på en som om man hade böldpest bara för att man råkar sätta i halsen och behöver hosta upp det för att inte kvävas och så.